Rum 213 av Ingelin Angerborn

Vi träffas fortfarande ibland, Bea, Meja och jag. Men vi pratar aldrig om det. Det är en sorts tyst överenskommelse. Som om det kanske aldrig hände om vi inte pratar om det. Men innerst inne vet vi förstås …

Den här natten vaknade både Meja och jag av Beas skärande skrik. Hon satt i sin säng med kudden hårt tryckt mot ansiktet. Hon sa inte ett ljud. Snyftade inte ens. Men jag såg att hennes ben skakade under täcket.

– Du drömde bara, viskade jag. Här är ingenting. Jag viskade för att inte väcka Meja, men hon var redan vaken.

– Vad är det? frågade hon och lutade sig över sängkanten.

– Inget, sa jag. Bea drömde en grej bara. Bea skakade på huvudet bakom kudden.

– Det var ingen dröm, sa hon tyst. Jag såg henne, på riktigt.

– Såg vem? undrade Meja.

– Spöket, viskade Bea. Den vitklädda flickan.

Elvira borde kanske ha blivit misstänksam när hon fick en plats på kollot trots att hon anmälde sig för sent. Hon kanske borde ha ångrat sig och åkt hem när hon hamnade i rum 213. Rykten säger att det spökar där att man har sätt en vitklädd flicka med långt rött hår irra runt på nätterna.

Kollot börjar som en sommardröm med sol och bad och söta killar, men snart börjar mystiska saker hända. Vad är det för konstig vit skugga som dyker upp bakom Elvira på alla fotografier som hennes rumskompis Meja tar? Och varför försvinner en massa saker för tjejerna på nätterna? Är det killarna på lägret som busar? Eller smyger det runt en tjuv när alla sover. Eller är det kanske något helt annat??

Boken är lättläst, spännande och lite läskig. Rum 213 följs av böckerna Sal 305 och Fyr 137.